Det värsta jag gjort
"Men Renee, titta på dig själv, tänk på allt bra du gör för att det här (tittar på min mage) ska bli så bra som möjligt. Tänk vad stark du är, en tjej som alltid har klarat sig själv som nu själv faktiskt inser att du också behöver hjälp. Ja, vad otroligt stark du är. Det här, det kommer att bli bra. Det ser ju du till att det blir."
Och på något sätt bryter hon mina murar, jag som hatar att gråta inför andra låter tårarna strömma. Och det är det värsta jag gjort, utblottande, hemskt, förjävligt! Men det är också det bästa jag gjort, för det är okej. Det är okej att känna så, att göra så, även fast jag inte får fram ett vettigt ord.
Jag har alltid tänkt, när jag läst om andra som gjort samma som jag nu gjort, att jag aldrig kommer vara den som ber om hjälp även om jag vill. Men här sitter jag, jag har lyckats. Jag tog steget.
Jag fick även avsluta mötet med att lyssna på bebis hjärtljud, det var mäktigt! Fick även reda på mina provsvar, jag är frisk som en nötkärna och mina järnvärden är ovanligt bra så jag slipper ta tillskott! 😌 Så sjukt nöjd över det haha!
