narsommarnaspricker.blogg.se

En trasig bakgrund och ett liv mot framgång, en obehaglig och ärlig berättar röst som ibland lär vara vilsen men när den inte är det är den starkare än tusen världar.

Jag är ju iallafall ditt kött och blod

Publicerad 2015-02-11 12:08:00 i dåtid,

Jag hittade en gammal text jag skrev som barn, 13 - 14 år gammal då jag flyttade hem till min gudfar eftersom att jag inte klarade av att bo hemma längre... jag gick sönder när jag blev påmind om allt... igen.
 

"Tusentals sidor med tårar och betydelselösa ord... Många papper som rivits ur skrivblocket, några som har sparats. Jag skriver ner hat, sorg, kärlek och förtvivlan. Får det svart på vitt, på pappret, men jag känner just nu bara likgiltighet. Jag orkar inget annat. Folk frågar hur jag orkar? Saknar jag inte mamma och pappa? Men de ända jag saknar är att få vara ett barn. Att få sitta med alla vuxna och barn på Landshammarsgatan och grilla, höra musiken blandas med de vuxnas skratt och barnens skrik. Jag hade den tiden men njöt inte tillräckligt mycket av den då, jag tog den förgivet. Jag ska aldrig mer ta något för givet, för nu bleknar minnena och rinner mellan mina fingrar samtidigt som tårarna strömmar. Jag vill vara barn och se på världen med ljusa, positiva, ögon. Vill sitta nära pappa i tv soffan och kolla på Cops, Simpssons. Förlåt för alla gånger jag ställt till det för dig, det var inte med meningen. 
 
Snälla älska mig pappa? Jag är iallafall ditt kött och blod. Betyder inte det något? Betyder mina tårar någonting för dig? Eller är dom bortkastade, har dom rullat ner för mina kinder i onödan? Gråter du nu när jag inte är hos dig? Saknar du mig? Tänker du på mig? Undrar du vad jag gör? Eller hur jag mår? Känner du dig övergiven? Har jag övergivit dig? Svikit våran knappt befintliga relation som far och dotter? Gråter jag i onödan? 
 
Jag kan trösta dig med att jag har det bra där jag är nu. Jag mår bra nu. Eller, kanske inte till 100% men det har jag ju aldrig gjort... jag har aldrig gråtit så här lite men jag har aldrig heller haft så mycket tårar inom mig. I'l give up foreever to reatch you. Jag skulle ge allt för att du skulle prata med mig, ge dig allt för att få en förklaring, varför blev det såhär? 
 
Bara ta hand om E & A.
Ta aldrig er relation förgivet. 
För se hur våran slutade." 
 
Jag har inte glömt
 

Deep dark secrets

Publicerad 2015-01-07 14:56:13 i dåtid,

I närmre fyra års tid hade vi levt tillsammans

Vi hade det bra tillsammans men samtidigt så kunde jag det sista 8 - 9 månaderna inte släppa känslan av att jag var fången. Att jag var missnöjd. Kanske till och med olycklig. 

Jag började prata med någon som jag benämnde vara en vän, han fick mig att skratta, snaran kring halsen lättade.

Sen en dag slog det slint i huvudet i huvudet på mig, jag gjorde slut med min pojkvän som jag även var förlovad med. Jag ville vara kaos. Ville inte vara pålitlig. Var så trött på att ta ansvar. Så jag åkte iväg. Till denna människa jag benämnde som vän, en titel jag nu i efterhand inser att han inte var värd. Han var ett svin och jag var rädd. Men jag fick vara fri inser ca 1,5 vecka. 

Jag var allt annat än snäll mot mitt X, jag var faktiskt ansiktet av en skit stövel men jag kunde inte bry mig mindre. Jag orkade inte bry mig. Jag var så egoistisk att jag ville inte bry mig. 

Sen träffade jag min nuvarande sambo, inte alls lång tid efter att ha lämnat mitt ex och jag vet inte vad som hände men vi bara fastnade för varandra. Fast vi bara skulle ta en öl. 

Detta var ytterligare ett slag i magen på killen jag delat 4 år av mitt liv med. Och jag tänker inte be om ursäkt för att jag är med min nuvarande sambo men jag ber däremot om ursäkt för mitt beteende.

Han förtjänade inte det och har aldrig förtjänat det. Jag var ett rövhål, det ansvaret är bara mitt att bära. 

Hon vill bara ha uppmärksamhet

Publicerad 2015-01-06 11:20:00 i debatten, dåtid, era reaktioner,



Den här typen av minnen gör mig så ledsen, för jag tror att det är ganska vanligt överlag - att man inte vet hur man ska bemöta barn som påkallar uppmärksamhet på olika sätt. I just detta fallet, i mitt fall, handlade det om ett självskadebeteende. 

"Hon bara påkallar uppmärksamhet" 

Ja pappa, det gjorde jag. För att jag behövde dig. För att jag behövde er. 

Om ni känner någon som har ett självskadebeteende eller är förälder/syster till denna så snälla, jag ber er, ignorera inte detta. Detta är ett sätt att hantera ångesten när den blir övermäktig och man inte längre vet vart man ska ta vägen. När man glömmer bort hur man andas. Man kan likna det vid att tömma en varfylld böld, fast bölden då i själva verket är "jag". 

Om det är något som är viktigt så är det att ha en öppen dialog och att faktiskt lyssna! Ibland kan det göra fruktansvärt ont att höra vad denna person har att säga men lyssna, ta inga omvägar kring ämnet utan ta tjuren vid hornet och för guds skull - Döm inte. 


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela