narsommarnaspricker.blogg.se

En trasig bakgrund och ett liv mot framgång, en obehaglig och ärlig berättar röst som ibland lär vara vilsen men när den inte är det är den starkare än tusen världar.

Det sjuka samhället

Publicerad 2015-01-30 23:32:06 i

Vad är det som får oss att vända bort blicken, scrolla förbi eller att stamma när vi berör ämnen som är jobbiga? Är det att det är för privat? Okunskap? Att vi inte vet hur vi ska bemöta människan/människorna som försöker att tala om det som är svårt? 

Idag var jag med om två händelser, den ena raka motsatsen till den andra. 

Imorse öppnade jag som vanligt upp Facebook, scrollade genom nyhetsflödet och möttes av en tjej som skrev ett blogginlägg (fastän det lika gärna hade kunnat vara en kille) inlägget handlade om huruvida hon börjat få upp ögonen för något som skulle kunna resultera i en ätstörning samtidigt som hon pratade om att det var svårt att motstå sötsug. Tjejen i fråga fick EN like. Och samma antal kommentarer som futtigt kommenterade hur hon skulle äta "något" för att bli av med sitt sötsug. 

Och ja, jag förstår. Det är ett känsligt ämne och inte många vet hur man ska röra vid det. Hur man ska prata om det. Vad kan man säga utan att vara ute på för djupt vatten eller trampa någon på tårna? Men jag frågar er: Hur lär vi oss utan att försöka? Har vi inte alla lärt oss att man lär sig av sina misstag? Varför tillämpas inte det när de gäller även de svåraste av ämnen? 

En like, en kommentar - hade hon skrivit att hon lyckats förlora 40 kg tillsammans med en för och efter bild, hur hade kommentarsfältet sett ur då tror ni? 

Bra jobbat! 
Grymt jobbat!
Starkt kämpat vännen, så sjukt duktig! 
Hur gjorde du? Grymt imponerad! 

Varför är det ingen som är grymt imponerad när vi talar ut om våra svagheter? Varför är det ingen som tycker att det är grymt jobbat när vi delat med oss av något som fått oss att fundera både en och tre gånger innan vi tryckt publicera? Varför är vi inte ansedda duktiga när vi kan erkänna för både oss själva och andra att vi inte är annat än mänskliga? 


Händelse två är jag imponerad över, jag hade ett samtal med en hen som träffat mig ca 3 gånger. Vi har inte pratat särskilt mycket men gjorde så idag och gled in på samtalsämnet relationer i alla former då jag nämnde efter hens nyfikenhet att min far inte längre är en del av mitt liv för att jag vill ha det så. 

Hen tystnade. Jag såg hur denna funderade, kanske över vad personen skulle svara. Sedan gjorde hen något som glädjer mig ända in i benmärgen. 

Tog ett andetag och började berätta. Delade med sig. 

Och det är så jävla rätt. Så jävla bra. För vad annat finns det att göra? Säga till mig att hen beklagar? Varför? Det var mitt val. Fråga varför? Absolut, hen skulle få ett svar, fast egentligen vad spelar det för roll? Det som är väsentligt är att jag gjort det valet. 

Hen valde att prata om ämnet istället, att öppna sig och dela med sig trotts att det är svårt. Trotts att det gör ont. 

Det, ger mig hopp om mänskligheten och stolthet i sinnet. Inatt, kommer jag att sova gott.

Att ha funnit lugnet

Publicerad 2015-01-29 10:57:41 i

Trotts att det bara har gått 4 dagar sedan jag började simma så är jag fast. Jag älskar det. Att kliva ner i vattnet och bara simma. Det finns inte en tanke inte mitt huvud, allt jag känner är hur syret flödar genom hela min kropp, blandat med lukten av klor och det porlande ljudet av vattnet som omringar mig. Det är som om inga bekymmer i världen existerar förutom hur länge jag kan simma innan jag måste kliva upp. Och det kan vara länge, om jag vill och hinner. För att inte tala om den där blandade känslan av att vara helt slut och helt avslappnad på samma gång när man kliver upp igen. Kroppen är tung, på ett skönt sätt, tills träningsvärken dyker upp. 

Allt jag kan tänka på är när jag ska ha tid att gå dit nästa gång? Hinner jag ikväll? Egentligen inte men kanske om jag skyndar mig? 

Varför har jag inte kommit på detta tidigare, jag vet ju att jag älskar vatten. 

vinnare

Publicerad 2015-01-27 23:46:37 i

Så, tjejen som lyckades fånga mitt intresse på ungefär två sekunder är ägaren till bloggen mittandraliv. 

Nu fanns det inte så många deltagare i tävlingen vilket delvis är mitt fel eftersom att jag inte lagt ner tillräckligt med tid på den men hon förtjänade verkligen att vinna iallafall. 

Jag tycker att ni ska kolla in hennes blogg, hon är smart, vacker och stark och kämpar precis som många av oss andra med psykisk ohälsa. Hennes bild är stilren och väl motiverad med trappan som hon tvingas gå i varje dag. Två steg i rätt riktning, fyra i fel. 

Grattis, mittandraliv! Kontakta mig så ordnar vi med halsbandet som jag hoppas att du kommer att bära som en påminnelse om att du inte är ensam. 

(Uppdatering med länk till bloggen och bild kommer) 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela