Frustration, ilska och ångest.
Ångesten har ett järngrepp om min magsäck och mina lungor, greppet är kallt och skapar en klump i min hals. Jag blir arg, frustrerad och ledsen för det var jag som bjöd in den.
Jag sätter mig jämnt i situationer som kan bidra till min ångest, till en början omedvetet och sedan medvetet.
Ikväll, har jag spelat. För ca 1000 kronor. Och egentligen är det inte själva summan som spelar roll, jag vann tillbaka 900 kronor och slutade spela, dessutom har jag råd att spendera tusen kronor på ingenting om det är så utan det är själva spelandet som gör mig arg.
Jag vet att det ger mig ångest, jag vet att jag hur lätt som helst skulle kunna bli spelberoende fast ändå måste jag sätta mig själv i dessa situationer. Som för att se om jag kan ta mig ur dem eller om ångesten kommer att äta mig levande.
Nu ligger jag här, och jag vill ju spela, fast ångesten kramar om mina inälvor och min hjärna rationellt vet att nej nu räcker det, och mitt uppe i allt detta är det skönt att veta att just nu kan allt gå åt helvete om jag tillåter det samtidigt som jag vet att det gör det inte för att det får det inte helt enkelt.
Samtidigt hatar jag mig själv för att jag släpper in ångesten, framkallar den, jag vill göra mig själv illa, krypa ihop i en hög och vara opålitlig. Beroende av att andra tar hand om mig. Jag vill att det ska sluta. Jag vill och jag vill inte. Jag plågar mig själv psykiskt, hur normalt är det då liksom?
Det river och värker inom mig. Smärtar och sliter. Jag vill skrika, som ett djur vars vrål desperat måste höras till andra sidan öknen, som om dess liv hängde på det. Men jag förblir tyst och lyssnar till min sambos lugna andetag.
