narsommarnaspricker.blogg.se

En trasig bakgrund och ett liv mot framgång, en obehaglig och ärlig berättar röst som ibland lär vara vilsen men när den inte är det är den starkare än tusen världar.

Hon vill bara ha uppmärksamhet

Publicerad 2015-01-06 11:20:00 i debatten, dåtid, era reaktioner,



Den här typen av minnen gör mig så ledsen, för jag tror att det är ganska vanligt överlag - att man inte vet hur man ska bemöta barn som påkallar uppmärksamhet på olika sätt. I just detta fallet, i mitt fall, handlade det om ett självskadebeteende. 

"Hon bara påkallar uppmärksamhet" 

Ja pappa, det gjorde jag. För att jag behövde dig. För att jag behövde er. 

Om ni känner någon som har ett självskadebeteende eller är förälder/syster till denna så snälla, jag ber er, ignorera inte detta. Detta är ett sätt att hantera ångesten när den blir övermäktig och man inte längre vet vart man ska ta vägen. När man glömmer bort hur man andas. Man kan likna det vid att tömma en varfylld böld, fast bölden då i själva verket är "jag". 

Om det är något som är viktigt så är det att ha en öppen dialog och att faktiskt lyssna! Ibland kan det göra fruktansvärt ont att höra vad denna person har att säga men lyssna, ta inga omvägar kring ämnet utan ta tjuren vid hornet och för guds skull - Döm inte. 


Polisanmälan

Publicerad 2015-01-05 16:50:04 i era reaktioner,

Ja, som jag tidigare har skrivit så kommer min personliga stil/mitt personliga val av att blogga komma med både positiva delar och likaså negativa. Änsålänge har jag bara stött på positiva och värmande ord som stöttar, men idag kom det första negativa - något jag väntat på. 
 
Eftersom att jag medvetet har valt att släppa in er på det sätt som jag har gjort så måste jag ju naturligtvis fullfölja detta både i negativa och positiva aspekter, hur svårt det än är för mig att skriva. 
 
Så, idag fick jag ett meddelande av min far. 
 

 
 
 
Grön är då jag.
Röd är då min far.
 
 
Här vill jag klargöra att jag förstår hans reaktion. Jag hade inte heller velat att någon annan skulle skriva saker om mig som jag själv inte kan påverka. Som jag nämner i meddelandena är det även hans fulla rätt att anmäla. 
 
För mig i detta fallet kommer det aldrig att handla om vem som har rätt eller vem som har fel, jag har hållt mig till sanningen i bloggen och delgivit er delar ur mitt liv som oundvikligt involverar personer som varit en del utav det. Min mening med bloggen är då inte heller att smutskasta, vilket en skulle kunna tro, utan som jag sagt från första början - Det är mitt sätt att bearbeta och även att låta andra människor veta att de är inte ensamma. Det är okej att må dåligt och det är okej att dela med sig av varför (sålänge man håller sig till vad som är sant). 
 
Alla som känner mig vet då även om att människor, då speciellt i utsatta situationer, är något jag alltid har brunnit för. Det kommer aldrig att förändras. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för det ämne som jag nu har påbörjat och kan jag skapa förståelse, hjälpa någon som känner igen sig i min historia - då är det värt det vad som än händer. 
 
Jag vill avsluta inlägget med att be om ursäkt ifall jag har fått min far att känna att jag gör mig skyldig till förtal eller ärekränkning gentemot honom, eftersom att min avsikt enbart är att tala sanning (sanningen ber jag aldrig om ursäkt för) samt allt det som jag ovan nämt.  

Tillbaka till socialkontoret

Publicerad 2015-01-05 13:43:30 i debatten, dåtid, era reaktioner,

Imorse när jag vaknat för andra gången fick jag ett samtal av svärmor, ytterligare någon som ville dela sin åsikt om min blogg, och återigen var det positiv feedback jag fick. Tack, det värmde. 
 

Men precis som förra gången så slängde det mig bakåt i tiden, jag minns kvällen så tydligt att jag nästan kan ta på den. Vi hade ett ställe som vi alltid var på, eller som vi sa då "hängde på" - Gårn. Ett fritidshus dit ungdomarna kunde gå efter skolan.
 
Hallen med toaletten man aldrig ville gå på, de stora rummet man kunde gå in i som användes som danslokal tillsammans med DJ - båset, det lilla rummet vi brukade sjunga kareoke i eller pingisbordet jag så många gånger blivit arg på, jag suger på pingis, eller korridoren som ledde ut till huvudrummet där det fanns kiosk, tv hörna eller datorhörna där killarna alltid satt och spelade tillsammans.
 
Hursomhelst så minns jag en kväll som tydligast då en familjemedlem i förtroende hade pratat med en personal på Gårn om hur vår familjesituation hemma såg ut. Hon kom ut och hämtade mig och tog in mig i samma rum de satt i innan tillsammans med familjemedlemmen och berättade vad som stod på. Jag var så arg - hur kunde hen?! Men när ilskan hade lagt sig och personalen som dyrt och heligt hade lovat att hon hade tystnadsplikt, hade vunnit mitt förtroende så hade vi ett samtal i förtroende - det var bara ett litet problem hon glömt nämna, hon hade även anmälningsplikt. 
 
Jag kände mig så sviken, den där isande klumpen i magen tog genast plats, rädslan var högre än ljusets hastighet och ilskan var ännu värre. Hon tänkte göra en anmälan. Vi bönade och bad om att hon åtminstone kunde vänta tills vår semester i Thailand var över (inte för att de hade gjort någon skillnad, den var hemsk ändå) och hon sa att hon kunde vänta. Där blev vi lurade igen. Någon dag innan vi skulle åka hade de fått ett brev på posten, min far och min dåvarande styvmor. Ångesten högg i mig. 
 
Jag minns också dagen vi skulle till socialkontoret, hur vi stod i hissen pappa och jag och han sa åt mig "säg sanningen nu, säg inget dumt", ilskan väcktes i mig där och då. Hur fan vågar han ens säga så? Han ville inte att jag skulle säga sanningen, han ville att jag skulle säga vad som passade honom. 
 
Och så blev det, inprincip så var han ju världens bästa far - När skulle han ha tid och dricka när han jobbade så mycket? Han var så stolt över mig i skolan, jag var ju så duktig osv! Det räckte, för socialtanten, vi fick gå hem och allt var frid och fröjd. 
 
Hade hon på egen begäran bett pappa att lämna rummet den dagen så hade jag talat om allt för henne, det var min plan hela tiden, att bara få spy ur mig att han är inte så bra som han vill få alla andra att tro. Han är inte vad han vill framstå att vara och nej jag mår inte alls bra, jag har en dödsönskan nästitill varje dag och jag brukar skära sönder mina armar så mycket att tyget av tjocktröjan jag måste bära bränner som tusen eldar varje gång den nuddar området från armbågen och ner. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela