Som en naturkatastrof
Och det är alltid dagar som dessa då ångesten knackar på, sätter klorna i min rygg och får mitt hjärta att bulta okontrollerat.
Gråten lägger sig som ett hav i min hals, precis som vågorna för strömmar med sig för att sedan vara läskigt lugnt kan man säga om min hals, ena sekunden är det kontrollerat. Andra sekunden drar strömmarna dig djupt under vattenytan.
Jag har en oerhörd lust att ge vika, krypa ner i en hoodie och ett par mjukisbyxor, låta Håkan, Winnerbäck eller någon annan form av Gud som vet hur man för sig med orden strömma ut ur mina hörlurar.
Samtidigt vill jag radera varenda ord jag nyss har format till meningar, vill inte fläcka ner er klassiska midsommar med det där regnet som det finns en hatkärlek för.
Varenda ben i min kropp kommer att gå sönder, havet kommer att forsa ut ur min hals, mina vener kommer att spricka och mitt inre kaos kommer att liknas vid en naturkatastrof.
Det är bara det, att det inte syns.
