Det sjuka samhället
Vad är det som får oss att vända bort blicken, scrolla förbi eller att stamma när vi berör ämnen som är jobbiga? Är det att det är för privat? Okunskap? Att vi inte vet hur vi ska bemöta människan/människorna som försöker att tala om det som är svårt?
Idag var jag med om två händelser, den ena raka motsatsen till den andra.
Imorse öppnade jag som vanligt upp Facebook, scrollade genom nyhetsflödet och möttes av en tjej som skrev ett blogginlägg (fastän det lika gärna hade kunnat vara en kille) inlägget handlade om huruvida hon börjat få upp ögonen för något som skulle kunna resultera i en ätstörning samtidigt som hon pratade om att det var svårt att motstå sötsug. Tjejen i fråga fick EN like. Och samma antal kommentarer som futtigt kommenterade hur hon skulle äta "något" för att bli av med sitt sötsug.
Och ja, jag förstår. Det är ett känsligt ämne och inte många vet hur man ska röra vid det. Hur man ska prata om det. Vad kan man säga utan att vara ute på för djupt vatten eller trampa någon på tårna? Men jag frågar er: Hur lär vi oss utan att försöka? Har vi inte alla lärt oss att man lär sig av sina misstag? Varför tillämpas inte det när de gäller även de svåraste av ämnen?
En like, en kommentar - hade hon skrivit att hon lyckats förlora 40 kg tillsammans med en för och efter bild, hur hade kommentarsfältet sett ur då tror ni?
Bra jobbat!
Grymt jobbat!
Starkt kämpat vännen, så sjukt duktig!
Hur gjorde du? Grymt imponerad!
Varför är det ingen som är grymt imponerad när vi talar ut om våra svagheter? Varför är det ingen som tycker att det är grymt jobbat när vi delat med oss av något som fått oss att fundera både en och tre gånger innan vi tryckt publicera? Varför är vi inte ansedda duktiga när vi kan erkänna för både oss själva och andra att vi inte är annat än mänskliga?
Händelse två är jag imponerad över, jag hade ett samtal med en hen som träffat mig ca 3 gånger. Vi har inte pratat särskilt mycket men gjorde så idag och gled in på samtalsämnet relationer i alla former då jag nämnde efter hens nyfikenhet att min far inte längre är en del av mitt liv för att jag vill ha det så.
Hen tystnade. Jag såg hur denna funderade, kanske över vad personen skulle svara. Sedan gjorde hen något som glädjer mig ända in i benmärgen.
Tog ett andetag och började berätta. Delade med sig.
Och det är så jävla rätt. Så jävla bra. För vad annat finns det att göra? Säga till mig att hen beklagar? Varför? Det var mitt val. Fråga varför? Absolut, hen skulle få ett svar, fast egentligen vad spelar det för roll? Det som är väsentligt är att jag gjort det valet.
Hen valde att prata om ämnet istället, att öppna sig och dela med sig trotts att det är svårt. Trotts att det gör ont.
Det, ger mig hopp om mänskligheten och stolthet i sinnet. Inatt, kommer jag att sova gott.
