Kanske, en korkad tanke.
På väg till jobbet idag scrollade jag som vanligt, instängd i min lilla värld, igenom Facebook för att hitta en tidningsartikel. Tidningsartikeln handlade om hur de numer välkända ISIS, som egentligen inte ens bör skrivas om, puttade en äldre man ner för ett sjuvåningshus efter att ha anklagat honom för att ha haft en affär med en annan man. För att, i andra ord, vara homosexuell/bisexuell.
Mannen, överlevde fallet. Sen blev han stenad till döds.
Men vet ni vad? Jag kände en glädje sprida sig inom mig samtidigt som jag läste om dessa hemskheter. En glädje över att hur mycket de än försöker, kan de inte ta den fria viljan ifrån en annan människa. Glädjen över att om en faller så står där tusen åter, glädjen över att vi kan välja om vi vill att detta ska skrämma oss. För det är skräcken, skräcken de sätter i omvärlden, som tillåter dem att växa sig större och mäktigare. Våra tidningsartiklar, bloggar, facebookväggar med reaktioner - Det är vad som tillåter dem att göra sig kända världen över.
Jag kan inget annat än att känna sorg över alla människor som hamnat i deras väg, som fått utstå deras plågor och som mannen ovan har fått sätta livet till. Det är orättvist, hemskt och mina tankar går till deras familjer och jag hoppas att dessa människor slipper lida.
Men jag tänker inte bidra till att dessa människor får växa sig större genom terror, jag tänker aldrig igen nämna dem vid namn i min blogg, jag tänker inte ge dem den uppmärksamheten de kräver av omvärlden och i mina ögon kommer dessa människor aldrig att vara stora.
Så jag hoppas att ni alla där ute sträcker på era ryggar, känner samma glädje som jag över att vi är endast vi, att ni inte ger dem uppmärksamheten, att vi tillsammans kan beklaga de handlingar de begått och stötta de offer som dessa människor skördat samtidigt som vi aktivt väljer att inte, låta dessa människor ta plats i våra liv.
