Jag är inte färdig, med livet.
Sömnlösa nätter, alla har vi dem, då vi vrider och vänder oss bland våra lakan hemma i våra trygga bostäder. Då, när ögonen bränner, men hjärnan jobbar på högvarv och vägrar låta kroppen få den sömn som den så väl behöver.
Det är mycket som flyger genom skallen dessa nätter, bland annat mitt begär att laga andra människor. Fixa det som är trasigt. Men, jag har inte en enda minut över till att fixa det som är trasigt hos mig.
Jag skulle ge oändlighet av stark, bultande och kraftfull kärlek till hela världen om jag kunde. Jag skulle hålla om varenda trasiga själ, jag skulle leda de vilsna in på rätt spår, jag skulle torka alla tårar och ta all världens sjukdomar så att alla andra slapp, jag skulle ge de hemlösa mitt hem och jag skulle betala alla vetrinär räkningar i världen för de misshandlade djuren men jag skulle inte ens så mycket som ta i mig själv med tång om jag tänkte på att laga mig själv. Varför?
Inatt, har jag dessutom dödsångest. Jag inbillar mig att jag är sjuk, allvarligt sjuk, att mitt liv snart kommer att ta slut och att det blir tyngre att andans och fast jag vet att det inte stämmer så kan jag inte låta bli att få panik över relationer som inte reparerats, familjen jag aldrig hann ge det jag inte fick och konserterna jag inte åkte på och kände gemenskapen från eller de där vännerna jag aldrig hann tala om för att jag älskade innan jag dog. Innan jag dör, för nu känns det som om min tid är räknad. Fast, det egentligen inte är så.
Brevid mig ligger min sambo och sover, jag kan känna min fyrbenta bästa väns hjärtslag mot mitt ben där även hon förnöjt ligger och sover. Mina ord tar slut, tystnar, så jag låter Håkan Hellström fylla ut tystnaden i mitt tomrum.
"Och jag har inga starka armar att bära dig på och jag är inte mycket att titta på..."
