Jag är blind men inte döv
Jag kan höra det i din röst, rädslan som blir till anklagelser.
Men jag orkar inte bemöta. Försvara. Svara. Jag har inga svar på dina miljoner frågor, hur ska jag kunna svara på dina när jag inte till att börja med har svar på mina?
Kryper ner breve den bästa, vad skulle vi vara utan våra fyrbenta? Hos dem ställs krav fast på en annan nivå, kärlek, rastning, motivering, trygghet osv det är krav jag både orkar och vill bemöta. På våran nivå, inte på din, eller på min, utan på vår.
Hör hur dina andetag blir tyngre, känner hur hela jag blir lätt. Med försiktiga steg smyger jag in i badrummet, och släcker nu lampan som egentligen redan ska vara släckt. Njuter av mörkret runtomkring. Tystnaden. Tömmer magen på energin jag egentligen behöver, kunde inte bry mig mindre.
Krånglar mig snabbt ur mina kläder, fyller på badkaret med hett vatten. Jag fryser så, ända in i benmärgen. Min hud blir illröd, fast jag fortsätter att frysa ändå.
Livet utanför fortsätter att snurra, människor hör av sig, jag vet att de vill väl men Jag har bestämt mig för time out. Jag orkar inte svara.
Jag kan höra och känna oron, jag bara orkar inte öppna ögonen och titta.
