Det som inte dödar
Skammen.
Orkeslöshet.
Sjukanmälan.
Ömmande skelett.
Tårar.
Det är som ett svek mot mig själv och allt jag försöker att åstadkomma varje gång min kropp värker så in i den grad att det är omöjligt att andas och som att gå på vatten när man försöker kliva upp ur sängen.
Det enda jag kan just nu är att Veta allt jag inte kan, allt jag inte klarar av. Att fokusera på alla hinder som tornar upp sig istället för att se rätt väg genom labyrinten.
En oändlig trötthet större än någon kärlek en mor någonsin kan känna för sitt barn, vaggar mig nästan till sömns, håller mig på kanten. Vägrar att släppa.
Ett vänligt ord kan krossa, en hård antydan kan döda.
Hur många rader kan jag skriva, när är det dags för nästa oskrivna sida, att fylla med allt som jag själv inte kan begripa. Det som jag inte greppar, det som jag inte kan kontrollera.
Fosterställning, ingen ställning, alla ställningar på jorden.
Fyll på med lite till, det som inte dödar det härdar.
