narsommarnaspricker.blogg.se

Men precis som förra gången så slängde det mig bakåt i tiden, jag minns kvällen så tydligt att jag nästan kan ta på den. Vi hade ett ställe som vi alltid var på, eller som vi sa då "hängde på" - Gårn. Ett fritidshus dit ungdomarna kunde gå efter skolan.

 

Hallen med toaletten man aldrig ville gå på, de stora rummet man kunde gå in i som användes som danslokal tillsammans med DJ - båset, det lilla rummet vi brukade sjunga kareoke i eller pingisbordet jag så många gånger blivit arg på, jag suger på pingis, eller korridoren som ledde ut till huvudrummet där det fanns kiosk, tv hörna eller datorhörna där killarna alltid satt och spelade tillsammans.

 

Hursomhelst så minns jag en kväll som tydligast då en familjemedlem i förtroende hade pratat med en personal på Gårn om hur vår familjesituation hemma såg ut. Hon kom ut och hämtade mig och tog in mig i samma rum de satt i innan tillsammans med familjemedlemmen och berättade vad som stod på. Jag var så arg - hur kunde hen?! Men när ilskan hade lagt sig och personalen som dyrt och heligt hade lovat att hon hade tystnadsplikt, hade vunnit mitt förtroende så hade vi ett samtal i förtroende - det var bara ett litet problem hon glömt nämna, hon hade även anmälningsplikt. 

 

Jag kände mig så sviken, den där isande klumpen i magen tog genast plats, rädslan var högre än ljusets hastighet och ilskan var ännu värre. Hon tänkte göra en anmälan. Vi bönade och bad om att hon åtminstone kunde vänta tills vår semester i Thailand var över (inte för att de hade gjort någon skillnad, den var hemsk ändå) och hon sa att hon kunde vänta. Där blev vi lurade igen. Någon dag innan vi skulle åka hade de fått ett brev på posten, min far och min dåvarande styvmor. Ångesten högg i mig. 

 

Jag minns också dagen vi skulle till socialkontoret, hur vi stod i hissen pappa och jag och han sa åt mig "säg sanningen nu, säg inget dumt", ilskan väcktes i mig där och då. Hur fan vågar han ens säga så? Han ville inte att jag skulle säga sanningen, han ville att jag skulle säga vad som passade honom. 

 

Och så blev det, inprincip så var han ju världens bästa far - När skulle han ha tid och dricka när han jobbade så mycket? Han var så stolt över mig i skolan, jag var ju så duktig osv! Det räckte, för socialtanten, vi fick gå hem och allt var frid och fröjd. 

 

Hade hon på egen begäran bett pappa att lämna rummet den dagen så hade jag talat om allt för henne, det var min plan hela tiden, att bara få spy ur mig att han är inte så bra som han vill få alla andra att tro. Han är inte vad han vill framstå att vara och nej jag mår inte alls bra, jag har en dödsönskan nästitill varje dag och jag brukar skära sönder mina armar så mycket att tyget av tjocktröjan jag måste bära bränner som tusen eldar varje gång den nuddar området från armbågen och ner.