Ett framtida barn
Det finns ingenting i hela världen som skrämmer mig så fruktansvärt mycket som tanken på ett eget barn samtidigt som det inte finns något som jag hellre skulle vilja än att bilda en familj. Hur pusslar man ihop de pusselbitarna?
Rädslan för att gå genom andras fotspår, bönerna om att ha styrkan när den dagen kommer att inte fortsätta i det spår som andra redan gått i, så många gånger att fotavtrycken blivit till gropar. Stora hål.
Det är lätt att se tillbaka på sin egen uppväxt, peka ut alla fel. Vara den som håller i pekpinnen. Som säger "han borde ha" eller "hon borde ha" men kanske inte lika lätt att finna styrkan, modet eller insikten där och då för att förhindra att mina barn en dag ska titta tillbaka på sina uppväxter med samma känslor jag bär med mig.
För tänk om jag misslyckas. Ser till att ekorrhjulet jag så desperat inte velat vara en del av, fortsätter att snurra? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv, med den insikten och dom upplevelserna jag har om jag står där i slutet och vet att mina barn delar dessa upplevelser med mig? Att jag förde dem vidare?
Det, är nog min värsta mardröm.
