Välkommen tillbaka, ångest.
Och så stod jag där, framför de vita garderoberna i vårt ljusa sovrum med nya gardiner som jag bytt ut under gårdagen, på jakt efter något halvdant att ta på mig när jag helt plötsligt känner hur ångesten sätter sina långa rödsvarta, illaluktande klor rätt mellan skuldrorna på mig. Attackerar bakifrån.
Det känns som den där känslan man får ett par dagar innan man blir sjuk, den där känslan av att vara svag och darrig, minus den begynnande förkylningssnuvan. Sedan trappas det upp, hela kroppen bultar och pulserar av den, den där jävla ångesten. Paniken grabbar tag i mig medan jag tvingar mig själv att febrilt leta efter kläder. Inget passar, jag är för fet eller för ful för varenda plagg. Matchande strumpor finns inte. Tårarna vägrar att komma medan ångesten vägrar att lämna.
Min sambo kommer, undrar vad det är och om det är hans fel. Nej. Återigen frågan: vad är det? Och jag vet inte, jag har inget svar. Blir arg, för att jag inte vet varför detta händer. Svarar ynkligt att det är ångest och att den känns i hela kroppen. Tårarna sprutar. Håret åker upp i en knut på huvudet. Jag sätter i hörlurarna och låter Asking Alexandria vråla ur lurarna.
Gråter, sätter i hårnålar, tvingar mig själv att fortsätta trotts att varje rörelse får min kropp att smärtas. Börjar andas normalt igen, ångesten lämnar mig men känslan av att den varit här sitter kvar.
Fan, vad jag hatar det här.
